Konstig känsla

De känns skit konstigt att aldrig mer gå tillbaka till skolan, aldrig mer träffa klassen och aldrig mer umgås med pojkarna på samma sätt, 3 år har gått ruskigt fort, knappt så man själv han med, men nu är man här.

Kommer alltid komma ihåg dom gångerna vi suttit i fiket med pojkarna och tittat på lammkött, klagat på skolmaten eller lärarna och då svåra prov som inte gick att förstå, vi kommer nog alltid hålla kontakten mer eller mindre men känns riktigt konstigt att aldrig mer träffas i fiket på skolan ta en muffin och en pepsi och bli mobbad av dom för att jag inte dricker kaffe och mitt sätt att äta upp min muffin. Allt har sin charm och de har varit 3 kanon år med en kanon klass och 4 kanon killar jag lärt känna.

Måste då tacka Daniel, Oskar, Simon och Robin (utan inbördes ordning) för allt, hade aldrig orkat med 3 år på natur utan er. Hoppas vi ses på ålderdomshemmet där Daniel retar Oskar med rullstolen så han får gallfeber och Simon med sitt douw douw och då Robin som försöker stöta på någon blond sköterska i 20 års åldern och jag som gör försök att medla mellan Daniel och Oskar.

Lycka till, till er alla, ni är kanon!