Första turen, som jag inte cyklade ensamen

Nu är de dags, äntligen börja cykla med folk från klubben, lite sällskap och äntligen få vara lite social igen!
Klockan ställs på 07.45 och Johan Widtfelt och Roland Bergström vet jag kommer till imorgon på morgonen, jag hoppas även på att någon till ska komma.

Telefonen ringer.. De tar ett tag innan jag förstår vad de är som stör min vackra nattsömn, men när väl ljuset går upp svarar jag i mobilen och hör Johans vackra stämma, och inser relativt snabbt att jag har försovit mig, klockan är inte 07.45 utan 08.40, jag svär åt min morgon trötthet och saknar för ett kort ögonblick Beas morgon pigghet (hon brukar alltid få upp mig när klockan ringer), men hinner inte tänka desto mer utan rusar i kläderna och fyller vatten flaskan, och rusar iväg mot cykeln.

Jag får fram cykeln snabbt men ser inte hjälmen och känner mig förstressad att börja leta fram den, och sätter mig på cykeln och rullar (spurtar) mot samlingsplatsen där tyvärr bara pappa väntar, hade hoppats på några fler. Vi ringer till Johan och cyklar lite lungt till Statoil i Gällivare för att plocka upp Johan och vi cyklar sedan mot högsta punkten efter Porjusvägen, solen skiner och de är några plusgrader i luften.

Väl efter vägen dundrar Johan och Roland på som självaste tåget själv och jag som hade hoppats på en lite lugnare första tur får käka styrlinda och styrtapp för att hänga med och efter vi cyklat en halv timme bestämmer jag (enväldigt) om en drick paus, för att själv få återhämta sig.

Dem hårdaste av dem hårda Den vackra värmande solen

Som ni ser på bilderna är de inge fel på vädret, men som Johan säger -”Tre meter snö på sidorna, perfekt, nu tar vi fram cykeln.”
Vi fortsätter en stund till (ca 30 min) och sedan bestämmer vi oss för att vända men innan så bestämmer jag (enväldigt igen) så att vi tar en till drick paus, så jag åter igen får återhämta mig, dem där två dårarna kör ju som om dem ska med tåget.

 Cancellara och Pantani

I Prippsbacken drar Johan upp ett ruggit tempo och jag får ge mig, de fanns inte nog med kraft för att orka följa med och blir snabbt omkörd av Roland också, de svider att bli ifrån körd av pappa i en uppförbacke, men jag ska ta revange.

Nästa gång vi far hoppas jag att fler följer med, nu vart den här turen kanske med lite kort varsel, men nästa gång ska vi försöka vara ute mer i god tid, och jag hoppas att de kommer fler då och att de blir en till tur redan under veckan!

Se mer bilder från resan här

Lämna ett svar